ingenting på hela dagen.. har konstant telefonkontakt med min kära pappa. men ingenting vet dom. nu har kylan kommit, och man kan inte mer än hoppas..
jag sitter här, 60 mil bort, känner sig helt värdelös. jag vill också hjälpa till.. jag vill också vara med och leta, med i skallgången. jag vill hjälpa till och finnas där för min släkt, och alla andra nära vänner.

jag kan inte mer än hoppas, det är allt.. det är det vi alla gör nu, lever på hoppet.
ber till gud att det kan finnas en chans att det är gått "bra". att han är "okej"

usch, känns som att ja inte orkar mer.
ska försöka sova inatt, får se om de ens går.
är såå glad att jag har Adde, mamma och alla mina underbara vänner som ställer upp just nu. ni vet själva vilka ni är, och ni ska veta att jag är evigt tacksam. i en tid som denna, ska vi alla ställa upp för varandra.

vet inte om det blir något mer bloggande, om jag orkar.
men, ni är välkomna att ringa eller smsa mig och hålla kontakt. vet inte hur zombie liknande jag kommer leva nu framöver.. vill bara att allt går bra imorgon..

/sandra